Till minne av Goliat

Goliat och jag.

Det är dags att berätta vad som hänt lille tuppen Goliat sedan jag startat den här bloggen. Bara några dagar efter att jag tagit honom till Värmlands Säby, slank hönan Maja på morgonen ur hönshuset. Dörrarna saknade nämligen haspar på insidan. Hon skulle säkerligen ut och värpa, vilket hon gjort några dagar innan bland lite ris.

Då jag hade bråttom till möte i stan, insåg jag att jag inte skulle hinna få in henne (möjligen gjorde jag en felaktig bedömning....). För att hon inte skulle vara ensam ute hela dagen, släppte jag också ut tupparna och ställde upp hönsgårdsdörren, så att de skulle kunna gå in dit i händelse av fara.

Det första jag fick se när jag kom tillbaka var ett hav av grå fjädrar. Längre bort låg kroppen med avbitet huvud. Jag blev förstås både ledsen och chockad, även om jag någonstans anat att skulle höken komma, skulle det sannolikt bli honom den tog. Den tar tydligen gärna dem som är lite luddiga..

Efter att ha gått till lägenheten en kort stund, var kroppen när jag kom tillbaka flyttad. Jag satte telefonen på filmning och ställde den, så att jag skulle kunna upptäcka vem boven var.

Senare såg jag dock, utan att det fastnat på film, en hök som for iväg när jag kom. Även senare på kvällen var höken där.

Nu är tuppen och hönorna ytterligt försiktiga och vaksamma och när kycklingarna och deras mor är ute, är jag alltid med.

Goliat var en underbart kelig liten tupp, som ofta satt på min axel och kuttrade. Han hade verkligen många läten för sig, så liten han var! Han var åtta veckor när han kom till mig och pep då. Den första tiden fick han sova på vedhämtaren i köket. Han stack också ner sin näbb i sjuka hönan Sallys vita fjädrar. Där kände han sig tydligen trygg!

Goliat har borrat in sitt huvud i Sallys fjädrar!

Jag hoppas Goliat har det bra där han är. I mitt hjärta kommer det alltid att finnas ett litet rum för honom!

Vackra, fina dvärgkochintuppen Goliat!

Med på skottkärran!

Vi växer!

5 veckor gamla imorgon och i övermorgon!

Kycklingarna

Här är de två veckor gamla,  nyss komna hit till Värmlands Säby och på sin första promenad med mamma Dora i omgivningarna den 27 november. Nyare bilder kommer - ni får titta på de här så länge!! :-)

Att könsbestämma kycklingar

Fann den här användbara skissen som avser dvärgkochin. Länk under bilden.

http://hanburyhouse.com/category/chickens/

Julefrid i hönshuset

Dora bredvid och de två kycklingarna under granen.

Idag har friden rått i hönshuset. Efter att inte som planerat åkt till Martin och Lina i Göteborg, gav jag kycklingarna lite extra godis i form av ostbitar, solrosfrön och brödsmulor av deras favoritbröd, samt satte upp en liten julgran, som de också smakade på och tycktes gilla.

Därefter stod jag och tittade på dem ett bra tag. De är helt obekymrade av min närvaro, bara jag inte kommer med kvasten eller så eller, ännu värre, plockar upp en ostbit eller något annat gott från golvet. Då går tuppen nämligen till attack och ska ha tillbaka det goda.

Nu var det alltså advents- och den stundande julefriden som härskade i hönshuset. Efter att ha smakat på granen och de andra godsakerna, lade sig Maja bland alla sina ägg i redet för att värpa. Därmed behövde ingen vara rädd för att hon skulle bli för närgången mot någon kyckling eller hacka efter Dora, som hon gärna vill dominera.

Tuppen å sin sida lade sig i sandbadet innanför pallkragen och vältrade sig  i sanden och torven. Hönan Dora vågade äntligen närma sig honom något, satte sig på pallkragskanten och pickade bort lite sandkorn från hans rygg. Hittills har hon efter att har ruvat och sedan fått sina kycklingar mest undvikit den uppvaktande tuppen. Hon ruggar nämligen och värper inga ägg för tillfället. Dessutom vill hon gissningsvis ha koll på sina kycklingar och ingen tung tupp på ryggen som trycker ned henne mot marken.

Bredvid henne satte sig en av kycklingarna (den som är hennes egen) och iakttog tuppen under tystnad. Inne i buren hade den andra kycklingen lagt sig ner, stoppat in huvudet i ryggfjädrarna och vilade.

På fönsterbrädan står de tre bockarna bruse och mitt i hönshuset granen. Ja, det var riktig julefrid, det!

På ett nygammalt ställe

Man upphör inte att förundras över hönsen.

Igår tog jag dem med hit till Värmlands Säby. Först hönan och de två kycklingarna, därefter de två tupparna och hönan Maja senare på kvällen och i sovande tillstånd - när jag tog dem, alltså. De vaknade dock när jag greppade om dem.

För Erk och Maja är det här stället ingen nyhet. Trots att de varit härifrån i ca 3 månader nu, hittade de till hönsgården och tog sig även in genom hålet och Erk trots att han vuxit rätt ordentligt.

För lille kochintuppen Goliat var ju det här stället dock helt nytt! För honom är Södra Råda numera "hemma".

Det var nästan rörande att se hur Erk och Maja betedde sig. När de krupit in genom det ca 30 cm långa hålet in i hönshuset, var det Goliats tur. Han vågade dock inte utan stod och tryckte utanför öppningen. Jag gick ut för att hjälpa honom på traven, men han valde att gå ned för stegen igen. Vilka kommer då ut på gården igen? Jo, Erk och Maja.

Jag går ut ur hönsgården och in i hönshuset den stora vägen genom dörren, där Goliat och de andra gick ut i morse (jag trodde nämligen inte att Erk skulle komma ut genom hålet, varför de alla tre fick gå ut den vägen). Efter mig kommer Goliat och sedan lugnt Erk och Maja på rad!

Jag tror att de förstod att Goliat inte vågade och så följde de efter honom, så att han fick komma in lugnt och ordentligt.

Ja, dessa höns upphör inte att förvåna! Inte underligt att en forskare jämställt deras intelligens med delfiners!