Till minne av Goliat

Goliat och jag.

Det är dags att berätta vad som hänt lille tuppen Goliat sedan jag startat den här bloggen. Bara några dagar efter att jag tagit honom till Värmlands Säby, slank hönan Maja på morgonen ur hönshuset. Dörrarna saknade nämligen haspar på insidan. Hon skulle säkerligen ut och värpa, vilket hon gjort några dagar innan bland lite ris.

Då jag hade bråttom till möte i stan, insåg jag att jag inte skulle hinna få in henne (möjligen gjorde jag en felaktig bedömning....). För att hon inte skulle vara ensam ute hela dagen, släppte jag också ut tupparna och ställde upp hönsgårdsdörren, så att de skulle kunna gå in dit i händelse av fara.

Det första jag fick se när jag kom tillbaka var ett hav av grå fjädrar. Längre bort låg kroppen med avbitet huvud. Jag blev förstås både ledsen och chockad, även om jag någonstans anat att skulle höken komma, skulle det sannolikt bli honom den tog. Den tar tydligen gärna dem som är lite luddiga..

Efter att ha gått till lägenheten en kort stund, var kroppen när jag kom tillbaka flyttad. Jag satte telefonen på filmning och ställde den, så att jag skulle kunna upptäcka vem boven var.

Senare såg jag dock, utan att det fastnat på film, en hök som for iväg när jag kom. Även senare på kvällen var höken där.

Nu är tuppen och hönorna ytterligt försiktiga och vaksamma och när kycklingarna och deras mor är ute, är jag alltid med.

Goliat var en underbart kelig liten tupp, som ofta satt på min axel och kuttrade. Han hade verkligen många läten för sig, så liten han var! Han var åtta veckor när han kom till mig och pep då. Den första tiden fick han sova på vedhämtaren i köket. Han stack också ner sin näbb i sjuka hönan Sallys vita fjädrar. Där kände han sig tydligen trygg!

Goliat har borrat in sitt huvud i Sallys fjädrar!

Jag hoppas Goliat har det bra där han är. I mitt hjärta kommer det alltid att finnas ett litet rum för honom!

Vackra, fina dvärgkochintuppen Goliat!

Med på skottkärran!