Dramatik och många kycklingar

Sedan förra inlägget har mycket skett på kycklingfronten. Doras sju kycklingar, som jag skrev om, lever och frodas, peppar peppar - höken är här då och då. Två av dem är tuppar, Florian och Hamlet, medan de fem andra är hönor: Jasmine, Sister, Pärlemor, Ingeborg och Tora. De håller sig gärna i sin egen grupp och springer omkring och utforskar tomten. Ingen av hönorna har ju börjat lägga ägg ån, så det finns ingen anledning för tupparna att hålla sig nära hönsgården. De är nu sexton veckor gamla. Dora lämnade den här kullen redan när de var tre och en halv vecka gamla, mot efter sex veckor förra gången.

Ca 3,5 veckor efter denna kull, den 16,  17 och 18 juni, fick Doras dotter Lisa fem kycklingar, som alla kläcktes ur Lisas små kycklingägg. Hon hade bara värpt några veckor när hon lade sig att ruva. Av dessa kycklingar var två tuppkycklingar och de andra hönor. Bland dem fanns den första gula kycklingen som kläckts av de hittills tolv i besättningen.

Tyvärr övergav Lisa sina kycklingar redan när de var två veckor i och med att hon började värpa igen. De fem små liven lade sig i ett hörn nedanför redet och väntade på att mamma skulle värpa klart.

Jag har läst att hönorna och kycklingarna inte tycks känna igen varandra sedan hönan lämnat sina små och de inte längre får komma under henne. Detta stämmer dock inte med mina iakttagelser. Var inte alla kycklingar inom synhåll för Dora på kvällen, började hon kackla på ett väldigt speciellt sätt tills de var det. Kycklingarna lämnas att klara sig själva, ja, och har inte tillgång till mammas värme längre, men mamman håller ett bra tag efter det att hon lämnat dem full koll på var de befinner sig!

Dock gick Lisa, kort efter det hon börjat värpa och lämnat sina små tvåveckorskycklingar och lade sig att ruva igen. Även mamma Dora lade in ägg under henne. Hon låg plattare och mer troget än någon av dem gjort tidigare och tog bara korta matpauser.

Kanske som en följd av att kycklingarna nu fick klara sig helt själva, togs snart lilla gula kycklingen Vanilla av höken. Hon var helt försvunnen och kom inte fram igen. Sedan hände samma sak med den ena av de två bruna. Så, när jag kom hem en dag, såg jag höken komma ut ur ett öppet förråd. Längst därinne låg den ena av tuppkycklingarna. Han hade benen i en ställning som visade att han försökt komma undan, men stoppats av väggen. Nu har jag en dörr ut öppen precis där.

Bara två av kyckingarna i den kullen finns således kvar idag, hönan Karamella (de var två bruna, men Mella togs av höken, så den andra som hette Kara, får nu heta Karamella) och tuppen Melker. De håller ihop men gnabbas mer som två tuppar än som tupp och höna.

Den som sedan stod på tur var den vackra ruvande hönan Lisa. Hon togs i en matpaus efter två veckors ruvning. Jag kom precis när höken kalasade på henne. Det var sorg! Kvar i redet låg arton turkosa ägg, som ruvats i två veckor.

Nu gällde det att få tag i en äggkläckningsmaskin, vilket jag fick. En granne i Södra Råda, Lisbeth Boethius, tog sig an äggen. Efter genomlysnng plockade vi bort fyra, som inte hade gått så långt i fosterutvecklingen.

På dagen en vecka senare kläcktes det första ägget och efter knappt en vecka var alla fjorton kläckta. Av dessa var hela tre stycken gula små duntussar! De äldsta är fyra veckor imorgon.

Nu får jag agera hönsmamma, vilket t ex kan ta sig uttrycket att jag ligger på alla fyra böjd in i deras bur, lutad mot underarmarna och med händerna kupade över dem. Tyvärr har jag ingen bild från den första tiden, då mängder med små huvuden stack upp mellan mina fingrar. Nu hoppar några av dem gärna upp på mig istället; på mina händer, underarmar, rygg och huvud!

Nu har de även börjat vara ute och jag ställer ut en transportbur i anslutning till en trädgårdsstol med deras "babyfilt" hängande över. Där känner de sig hemma och in i buren springer de när de varit ute tillräckligt eller bara börjar bli lite trötta. Babyfilten låg nämligen i deras bur när de transporterades hem från Lisbeth. Melker och Karamella jagar dem gärna, så jag får hålla vakt!

Hur gulliga och tama de än är, så kommer inte riktigt det där tillfredspipet som hela gruppen kan ge ifrån sig när de ligger under mamman eller som Doras sju gav ifrån sig när de lagt sig för natten på det ställe där Dora brukat ligga med dem. Dck hörde jag det faktiskt lite idag, när jag åter låg med kupade händer över dem. Lite mamma tror jag nog således att jag är för dem! Jag hoppas att de blir någorlunda lugna och fina och att hönorna kommer att ruva - trots att de själva är maskinkläckta.

Jag skall försöka lägga in lite bilder snart och förhoppningsvis kommer jag att få tid och tillfälle att uppdatera all information senast i oktober / november. Men innan dess ska det väl komma åtminstone något mer inlägg! Om någon vecka är de minsta fjorton helt fjäderbeklädda och om ett par veckor skall hela besättningen få byta vistelseort, men mer om detta i ett senare inlägg!